RAPPORT FRÅN ONE-ELEVEN 2002

(Sorry, in Swedish only)

I år 2002 ville jag ta det lugnt med min orienteringssatsning. Men jag behövde ändå andra utmaningar. På nätet lyckades jag hitta en inlinestävling i Schweiz. Den kallade sig Europas längsta inlines-tävling (det gäller väl inte längre nu). 111km - det skulle ju kunna vara nåt för mig, tänkte jag, och anmälde mig direkt - det var lätt att fixa via Internet. Jag hade ju åkt inlines i ett år redan och konditionen var det inget större fel på så varför skulle jag inte kunna orka med nåt sånt?

När tävlingen började närma sig, insåg jag dock att det kanske inte var så bra att göra min tävlingspremiär på inlines där nere i Schweiz och därför körde jag först Wermlands inline-lopp i Karlstad för att prova på. Det var roligt men jag var inte riktigt van med att åka i klunga och ligga på rulle. Jag drog större delen av loppet eftersom jag var för långsam i början och hamnade i en klunga som åkte för sakta. En förklaring till mitt otaktiska beteende är att på den tiden tränade jag inlines helt själv utan att veta att det fanns liknande entusiaster i Borlänge/Falun.

Jag minns fortfarande väldigt bra några "upplevelser" från Schweiz som tyder på att jag tyckte mycket om inlines redan då:
- ca två veckor före One-eleven befann jag mig i Alperna i Davos. Jag kunde inte låta bli att åka inlines även där och gav mig ut på en dagstur runt i trakten. Jag hade bara en karta som täckte hela Schweiz och som inte var så detaljerad, och blev därför överraskad när jag efter några kilometer kom till en tunnel. 2,7 km stod det på skylten och det gick dessutom mycket utför. Men bara fegisar vänder… Det var en lång backe och en stor väg med mycket trafik jag åkte på (väg 35 Davos - Tiefencastel). Jag började ungefär på 1500 m ö h och avslutade utförsåkningen på ca 800 m ö h när jag inte hade nåt kvar av bromsen (även en del av metallskruven var borta) och blev för skakis av alla bilar som inte vågade köra om mig.
- En annan, lite läskig upplevelse var en bilkrock som jag var inblandad i i Davos. Alltså jag på inlines och en bil som inte riktigt lyckades köra om mig. Resultatet blev förstörda inlines, några blåmärken och lite rädsla för att åka på stora vägar.
- När det var ungefär en vecka kvar, var jag i Rapperswill på ett träningsläger med tjeckiska orienteringslandslaget. Jag fick panik och köpte lite för hastigt ett par nya inlines (fortfarande fyrhjulingar). Provkörde dem runt i butiken men det visade sig inte vara tillräckligt. När mina landslagskompisar hade vilodag och åkte iväg för att bada passade jag på att testa mina nya inlines på riktigt. Jag körde två varv runt Greifenssee nära Zürich (antagligen en känd inlinessträcka). Mina fötter kändes så där under passet men jag tröstade mig med att det var normalt när man har nya inlines. När jag tog av mig mina inlines efter en och halv timmes åkning, upptäckte jag dock att jag inte kunde ställa mig upp på benen igen. Musklerna på undersidan av mina fötter krampade ihop. Jag blev upplockad in i bilen och resten av dagen kunde jag bara förflytta mig krypande på knäna. Det kändes lite komiskt faktiskt och jag tror inte att min extra träningsinsats blev uppskattad av landslagstränarna.

Men till själva tävlingen. Med viss tveksamhet lämnade jag landslaget och tog tåget till St. Gallen. Det som oroade mig lite var inte att jag fick hoppa över den sista etappen av en internationell orienteringstävling utan väderprognosen som inte lovade nåt annat än ihållande regn under tävlingsdagen. Huh, jag hade ju aldrig åkt inlines när det var blött. Jag hade hört att asfalten blir hal då. Men det var dyrt med anmälningsavgiften så nu fick jag inte ge upp så lätt. Jag visste också att jag måste få tag på andra inlines än de som jag hade när jag åkte runt Greifenssee. Med det hade jag i alla fall tur. På kvällen före tävlingen kom jag över ett par begagnade Salomon inlines. Äldre modell men 5-hjulingar.

När jag gick upp klockan 5 på morgonen hade jag fortfarande ett litet hopp kvar om att det hade slutat regna under natten. Det gjorde det tyvärr inte och därför blev mitt mål för tävlingen att inte slå ihjäl mig. Min oro blev inte mindre efter att jag tittat på filmen från fjolårets One-eleven medan jag åt frukost i en stor hall tillsammans med många andra åkare. Då visade de en kurva som fanns nånstans på banan och från vilken de flesta flög ur. Ojoj, tänkte jag, men nu var det bara en timme kvar till starten.

Ja, vad minns jag av själva tävlingen egentligen?
Det var grått och det regnade hela tiden men det glömde jag bort efter ett tag. Starten gick från ett stort garage under mässkomplexet och nån uppvärmning var det aldrig frågan om. De flesta såg proffsiga ut med sina femhjulingar. Utan någon broms! Halt var det, men inte så allvarligt som jag trodde även om jag såg att folk ramlade och slog sig rejält. Jag var nog ganska feg under hela loppet och tog det väldigt lugnt i utförsbackarna och kurvorna men jag vurpade inte en enda gång. Jag var rädd för kramp och därför passade jag på att dricka och äta en del vid de många vätskekontrollerna. Kanske lite för mycket eftersom jag blev kissnödig efter ett tag och insåg att jag inte skulle orka hålla mig hela vägen till mål. Jag svettades ju inte speciellt mycket i kylan och regnet. Ja, men vad gör man i såna fall? När man är tjej? Jag åkte bra många kilometer och spanade efter nåt lämpligt ställe. Inte lätt, men till slut körde jag in på en gård vars invånare stod utanför huset och hejade på åkarna. Inte behövde jag ta av mig mina inlines i alla fall men jag tappade minst två minuter på det hela.

På slutet gick det uppför och tempot hos de flesta omkring mig började sjunka. Jag kände mig fortfarande ganska pigg och tog äntligen i lite grann. Jag hann nog köra om ganska många på slutet och grämde mig för att jag inte vågade köra på lite mer i början. En liten tjej hakade på och försökte hänga. Men inte på det vanliga sättet - att man ligger nära och sparar krafter - utan hon tog också tag i mitt vätskebälte och höll i det ungefär som jag brukade göra innan jag lärde mig att ligga på rulle ordentligt. Men sånt gör man ju inte, och det försökte jag också förklara för henne. Inte lätt att kommunicera när man åker och inte kan schwitzersdeutsch så det enda som hjälpte var att jag fick öka farten rejält just i en stund när hon inte höll i.

Så tog jag mig runt. På ca 5 timmar som 23:e tjej, tror jag. Det var verkligen skönt att köra över mållinjen. Sällan blir jag så glad….

Men sen var det bara det jobbiga kvar. Min rygg tog slut helt och hållet. Ett tag hängde jag över ett staket vid målet medan jag försökte fylla på kroppen med lite energi. Att ta mig till duschen visade sig vara hur svårt som helst. Men ännu värre var det att packa ihop alla mina saker (för 3 veckors träningsläger i Schweiz). Jag orkade inte lyfta någonting. Jag minns att jag släpade runt alla mina väskor och till slut lyckades tigga skjuts till Zürich för att kunna flyga hem dagen efter.

Oj, nu blev det långt och inte bara om tävlingen.
Inlines har blivit en stor sport i Schweiz. De har två olika tävlingsserier och en stor andel av befolkningen äger minst ett par inlines. Men vad vi har bättre här i Sverige är våra fina vägar med lite trafik. Det ska vi verkligen vara tacksamma för.

Tävlingens hemsida: www.one-eleven.ch

>> Adventure racing
>> Results and comments - year 2002