RAPPORT FRÅN ONE-ELEVEN 2002 (Sorry, in Swedish only) I år 2002 ville jag ta det lugnt med min orienteringssatsning. Men jag behövde ändå andra utmaningar. På nätet lyckades jag hitta en inlinestävling i Schweiz. Den kallade sig Europas längsta inlines-tävling (det gäller väl inte längre nu). 111km - det skulle ju kunna vara nåt för mig, tänkte jag, och anmälde mig direkt - det var lätt att fixa via Internet. Jag hade ju åkt inlines i ett år redan och konditionen var det inget större fel på så varför skulle jag inte kunna orka med nåt sånt? När tävlingen började närma sig, insåg jag dock att det kanske inte var så bra att göra min tävlingspremiär på inlines där nere i Schweiz och därför körde jag först Wermlands inline-lopp i Karlstad för att prova på. Det var roligt men jag var inte riktigt van med att åka i klunga och ligga på rulle. Jag drog större delen av loppet eftersom jag var för långsam i början och hamnade i en klunga som åkte för sakta. En förklaring till mitt otaktiska beteende är att på den tiden tränade jag inlines helt själv utan att veta att det fanns liknande entusiaster i Borlänge/Falun. Jag minns fortfarande väldigt bra några "upplevelser"
från Schweiz som tyder på att jag tyckte mycket om inlines
redan då: Men till själva tävlingen. Med viss tveksamhet lämnade jag landslaget och tog tåget till St. Gallen. Det som oroade mig lite var inte att jag fick hoppa över den sista etappen av en internationell orienteringstävling utan väderprognosen som inte lovade nåt annat än ihållande regn under tävlingsdagen. Huh, jag hade ju aldrig åkt inlines när det var blött. Jag hade hört att asfalten blir hal då. Men det var dyrt med anmälningsavgiften så nu fick jag inte ge upp så lätt. Jag visste också att jag måste få tag på andra inlines än de som jag hade när jag åkte runt Greifenssee. Med det hade jag i alla fall tur. På kvällen före tävlingen kom jag över ett par begagnade Salomon inlines. Äldre modell men 5-hjulingar. När jag gick upp klockan 5 på morgonen hade jag fortfarande ett litet hopp kvar om att det hade slutat regna under natten. Det gjorde det tyvärr inte och därför blev mitt mål för tävlingen att inte slå ihjäl mig. Min oro blev inte mindre efter att jag tittat på filmen från fjolårets One-eleven medan jag åt frukost i en stor hall tillsammans med många andra åkare. Då visade de en kurva som fanns nånstans på banan och från vilken de flesta flög ur. Ojoj, tänkte jag, men nu var det bara en timme kvar till starten. Ja, vad minns jag av själva tävlingen egentligen? På slutet gick det uppför och tempot hos de flesta omkring mig började sjunka. Jag kände mig fortfarande ganska pigg och tog äntligen i lite grann. Jag hann nog köra om ganska många på slutet och grämde mig för att jag inte vågade köra på lite mer i början. En liten tjej hakade på och försökte hänga. Men inte på det vanliga sättet - att man ligger nära och sparar krafter - utan hon tog också tag i mitt vätskebälte och höll i det ungefär som jag brukade göra innan jag lärde mig att ligga på rulle ordentligt. Men sånt gör man ju inte, och det försökte jag också förklara för henne. Inte lätt att kommunicera när man åker och inte kan schwitzersdeutsch så det enda som hjälpte var att jag fick öka farten rejält just i en stund när hon inte höll i. Så tog jag mig runt. På ca 5 timmar som 23:e tjej, tror jag. Det var verkligen skönt att köra över mållinjen. Sällan blir jag så glad . Men sen var det bara det jobbiga kvar. Min rygg tog slut helt och hållet. Ett tag hängde jag över ett staket vid målet medan jag försökte fylla på kroppen med lite energi. Att ta mig till duschen visade sig vara hur svårt som helst. Men ännu värre var det att packa ihop alla mina saker (för 3 veckors träningsläger i Schweiz). Jag orkade inte lyfta någonting. Jag minns att jag släpade runt alla mina väskor och till slut lyckades tigga skjuts till Zürich för att kunna flyga hem dagen efter. Oj, nu blev det långt och inte bara om tävlingen. Tävlingens hemsida: www.one-eleven.ch |
>> Adventure racing
|